I’ll always remember her happy dancing steps down the street when she went to live in her new home with daddy Cajar. We never met too often as she moved out of town to the South with her family. Last Summer she was happy to see us again and she cried and greeted her young halfsieblings as she never did before. We were all overwhelmed by her feelings. Since then her photo is on my desktop and there she's waiting for me.
Dear, dear Jazara, you had a strong taste for hunting and there were the neighbours’ peacocks, one and another hare or rabbit coming in your way. It wasn’t easy every time for your family to catch up with your adventures and make peace with people around.
Söta, rara Jazara finns inte längre – Hon var en riktig rymmare!
Jag kommer alltid att minnas henne när hon glad dansade nerför gatan för att åka iväg till sin nya familj och pappa Cajar. Vi träffades inte så ofta för hon flyttade söderut med sin familj. I somras var hon överlycklig att träffa oss igen och hälsade på sina små halvsyskon med en så rörande glädje att vi alla överväldigades. Sen dess finns hennes foto på mitt skrivbord. Hon står där och väntar på mig när datorn går igång.
Du söta, rara Jazara som hade en så stark lust för jakt och där i din väg fanns ju grannarnas påfåglar, en och annan hare eller kanin. Det var inte så lätt alla gånger för din familj att hänga med i dina äventyr och sen sluta fred med dem omkring. Och det var de som till slut kom hem och berättade var du fanns, när man inte hittade dig.
©Gerd Andersson, Dar el Hindiya
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar